Då och då tänker jag tillbaka till tiden när jag bodde och tränade i Newport Beach tillsammans med en del av amerikanska landslaget. Jag saknar dock inte vardagsmorgnarna då man vaknade kl 5:30, och ute på vattnet kl 6:00 för att köra sitt pass – måndagarna var värst för då var det 2 timmar distans. På lördagarna var det dock sovmorgon, då behövde man inte vara ute på vattnet förrän kl 7:00! Hurra!
På våren brukade andra nationers landslag komma på läger och man fick träna med några av världens bästa kanotister. En av höjdpunkterna var när man körde startpass med de slovakiska 200 kanotisterna. I mitt minne tog jag ett par av starterna men det kan ju vara historieförsköning, däremot vet jag att jag inte fick skämmas utan hängde med bra. (jag kanske bör nämna att dessa herrar sedan tog ut 10-15 kilosvikterna dom hade i sina båtar när vi kom upp på land efter passet)
Till saken hör dock att när det kördes 2000m tröskel så var det ingen som hängde med dessa herrar, inte ens de halvduktiga amerikanska landslagskanotisterna som var 1000m paddlare. Slovakiska K4:an gick senare och vann 200m på VM 2002.
En av mina träningskamrater vid Newport Aquatic Center var en av de klassiska kanoträvarna i USA, Curt Bader från Iowa, med guldtand och en mustasch värd den stoltaste motorcykelpolisen i Kalifornien (min mustasch nu i helgen var bara en blek tonårsmoppemusch i jämförelse). I vilket fall som helst hade Curt varit över i Japan något år som tränare åt en kanotklubb där. Jag, som är fascinerad av Japan, ställde givetvis tonvis med frågor om kanotkulturen i landet som inte är vidare känd som en stor kanotnation.
Han berättade då en sak som har etsats fast i min hjärna. Han berättade att japanerna var enormt grymma på starter och körde 100m i klass med de bästa i världen, men sen tog det stopp. Japanerna tränade lika mycket som de flesta andra, men av någon anledning blev de inte bättre på de de lite längre sträckorna.
Den främsta anledningen till detta var avsaknaden av kompetens och rutin bland kanotisterna. Där fanns inga tränare med gedigen kanotbakgrund, och landet var rätt isolerat från den övriga kanotvärlden både tack vare det geografiska läget och den kulturella skillnaden.
Kanotisterna ville dock utvecklas och sög till sig all information de kunde under den korta tid de var i Europa och tävlade. Vad som då hade hänt var att de japanska kanotisterna hade frågat de andra länderna om hur deras träningsprogram såg ut (lägg därtill språkbarriären så förstår ni vilka missuppfattningar som kan uppstå). Ni kan väl själva föreställa er hur ett typiskt träningspass för världseliten ser ut när det närmar sig ett världsmästerskap – toppning, toppning, toppning.
Så det japanerna fick med sig hem och byggde upp hela sin träning kring var europeernas toppningsträning. Inte förvånande att landet fick en massa 100m kanotister.
Om ni har orkat läsa ända ner hit så ställer vissa av er frågan ”vad i helsike har slovakerna och japanerna att göra med att Anders Svensson körde 5000m i Rocksjön?” (medan vissa redan har räknat ut vad jag vill komma till, och då upprepar jag bara vad ni vet)
Jo, japanerna såg bara att europeerna var grymt snabba på 200, 500, och 1000m och fick en helt felaktig bild av vad som krävs för att bli en snabb sprintpaddlare. De såg bara det europeerna presterade på tävling och hur de hade tränat veckorna innan mästerskapet. Det som de aldrig fick se var att 200 mästarna även körde en massa tröskel och distans, och att 200 paddlarna med all säkerhet kunde hänga med på ett 5000m lopp utan större problem.
I Sverige har vi just nu en större grupp med 200 paddlare som faktiskt håller hyfsat hög klass (jämför dock jämnheten och klassen på 200m finalen med t.ex. 1000m finalen – inte lika positivt kanske), och detta ser de yngre. De ser hur Anders Svensson har vunnit K1 200m på SM år efter år efter år. De har dock väldigt sällan fått se Anders Svensson hänga med i tätklungan på ett K1 5000m lopp, vilket är synd för jag är övertygad om att avsaknaden av detta ger en skev bild av vad som krävs för att bli en bra sprinter.
Jag vet att Anders Svensson inte tycker det är kul att köra 5000m. Finns väl ingen större anledning för honom att köra egentligen. Han kommer förmodligen inte att vinna, han kommer att bli skittrött, och resultaten är inte uttagningsgrundande för landslaget.
Däremot står det en massa unga tonåringar och framtida talanger på land. Dessa ser upp till Anders Svensson och tycker han är hur cool som helst som kan paddla så snabbt som han gör. Dom vill bli som han. Då borde de också få veta det jag och flera andra vet; Anders Svensson har kört, och kör fortfarande, hård grundträning, tröskelpass m.m. och kan hänga med de bästa i Sverige på 5000m.
Anders Gustafsson kan vinna K1 200m i rätt stor stil, och sedan glida iväg från tröskelspecialister på 5000m dagen därpå.
Jag är även övertygad om att Christian Svanqvist utan större problem hade kunnat hänga med en bra bit i tätklungan vid Rocksjön.
Tim Brabants tog brons vid JVM i maraton 1995 och silver vid maraton-VM 1998.
Därför var jag riktigt glad över att Anders körde 5000m vid Rocksjön. Han är en av de stora förebilderna för de unga kanotisterna i Sverige, och det är viktigt att dessa får se vad som krävs för att nå dit Anders Svensson är.
Nu vill inte jag avkräva Svensson att han kör 5000m för att göra mig som juniorkapten glad, men när han gör det så underlättar han mitt jobb avsevärt när jag vill förmedla om vad som krävs för att bli en duktig sprintkanotist.
